En underbar ljusgul vev-visp har jag ärvt från min mormorsmor. Den är supersnygg med sin runda form och läckra färg MEN tyvärr är den helt hopplös att använda. Det vinglar fram och tillbaka, jag slår mig på knogarna och funderar på om det verkligen är någon som har vispat grädde med denna. Tacka vet jag min katastrofalt fula elvisp. Det är bara att stoppa i kontakten och grädden är klar på någon minut.
Elvispen får jag ta och gömma långt in i ett skåp medans mormorsmors vev-visp får stå framme på köksbänken som ett vackert minne av trasiga knogar.
No hay comentarios:
Publicar un comentario